Jag vågade, jag levde

När vet man att det är rätt tid att göra något nytt? Att upptäcka något nytt? Att ändra sitt vanliga mönster är inte det lättaste, det krävs mer än energi och tid. Det krävs mod, stort mod, som jag tror att vi alla besitter men vi trycker tillbaka det för att inte låta nya och främmande känslor ta överstyr och rubba vår stadiga grund. Vi kan aldrig skylla på att vi är rädda, det är inte ett tillräckligt starkt argument för att inte ta tag i saker. Vi kanske är oroliga, nervösa och rädda men besegrar vi inte de känslorna genom att vara lyckliga, vinna och vara säkra kommer vi aldrig någonstans i livet. Det krävs mer energi till att vara rädd än att vara lycklig, våga ta chanser.

Att komma tillbaka till gamla mönster är svårt, även fast det inte alltid är negativt så känns det som ett steg bakåt. Vi går tillbaka till gamla känslor, upplevelser och otrygghet som vi lämnade för längesedan. Det känns lite som att riva upp gamla sår och göra dem till nya igen. Att börja om där man en gång startade det hela.
Att jag återigen vågade skriva är ett tecken, jag kan, men tog jag inte steget i förmiddags och satte mig ner och lät fantasin flöda hade jag inte känt mig som en vinnare nu. I gymnasiet var jag så upptagen av allt annat att jag glömde att skriva. Något som jag älskar, jag minns att i nian skrev jag noveller och skickade dem till min lärare som gärna läste igenom dem och kommenterade. Fast vi inte hade några uppgifter om att göra det. Jag gjorde det för att jag mådde bra av det. Jag är stolt över den jag brukade vara, den jag kämpade mig till. När kommer jag att vara stolt för den jag är?



Att vinna är inte ta radera känslor, vinna är att leva.