Min ängel

Idag har varit en av de hemskaste dagarna jag har upplevt, jag menar det verkligen. Idag fick vi säga adjö till en del av min familj. En stor del, Faxe. Människans bästa vän är en underdrift, du var vårt allt.
Jag slutade att jobba vid 15.30, kom hem och pappa sa att Faxe mådde dåligt så jag lovade att ta honom till veterinären och hämta mamma innan. När jag skulle köra så fick pappa hjälpa mig att bära upp honom i bilen, jag märkte att pappa sa farväl. Han brukar aldrig bli så känslomässig och krama om honom innan vi kör. Det gjorde han idag, men vi har varit hos veterinären så pass många gånger innan när vi trott att vi måste avliva honom och det har visat sig att han är fullt frisk så jag hade modet uppe. Samma sak gällde när jag hämtade mamma och hon började prata om det i bilen, jag sa mycket bestämt att vi inte skulle dra några förhastade slutsatser.
Vilket jag nu märker var för att jag långt in i mitt hjärta visste att idag skulle det ske. Jag satt ute med honom i bilen i en timme medan mamma väntade på vår tur där inne. Min underbara lilla vän. När vi kommer in och veterinären klappar honom på magen säger hon: "han har en stor mjälttumör." Lyfter en stor vikt från mina axlar, nu visste vi iallafall varför han mått så dåligt, äntligen en förklaring. Men samtidigt som detta sker faller en stor kall klump ner i magen och jag är tvungen att lägga händerna för ansiktet. Jag ville inte titta på honom, han skulle försvinna då. Ju fortare jag accepterade det ju fortare skulle de ta honom. Det var det enda jag tänkte på när jag, mamma och Faxe satte oss under ett träd för en sista stund tillsammans, att de skulle ta honom, de fick inte! Han är ju vår hjälte. I cirka en kvart sitter vi där, mamma har ringt och berättat för både pappa och Vicky vad som ska hända. Jag grät konstant, tårarna slutade aldrig. Och mamma går in och pratar med veterinären om att komma in och göra det nu. När hon kommer tillbaka frågar hon om jag är redo, jag vill inte se det. Jag tar farväl av min älskade vän som varit med mig sedan jag började skolan och nu har jag slutat. Mamma tar kopplet och jag stryker min hand över hans rygg en sista gång, och sen ser jag dem gå. Han viftar på svansen och tittar nyfiket på traktorerna som arbetar för fullt. Det sista jag ser är hans ljusgula svans som lyser i solen svänga runt bakom den vita, rosklädda väggen, och jag bryter ihop.

Jag glömmer dig aldrig.
970330-090806